Förlossningsberättelse

Jag har länge tänkt skriva ner förlossningsberättelsen, för min egen skull så man kommer ihåg vad som hände, men jag har inte kommit mig för! Nu 7 månader senare kände jag att det verkligen är på tiden..

Måndagen den 9 Januari

skulle vi på vändningsförsök för vår tjuriga lilla bebis hade suttit i magen i flera månader och vägrade självmant vända på sig! Jag var lite nervös för jag hade hört att det skulle göra så ont och så trodde jag att det inte skulle lyckas och att jag skulle vara tvungen att göra kejsarsnitt, vilket jag verkligen inte ville! Vändningen kändes knappt och lyckades, så jag var överlycklig! Tänkte att nu kan vi öva andning och förbereda oss på att gå över tiden, eftersom de flesta gör det med första barnet!

Tisdag den 10 Januari

Pascal skulle iväg på jobbet och jag vaknade till och skulle kolla vad klockan var, då känner jag hur det knäppt till och började forsa vatten!

Jag tittar på honom och säger: vad hände?

 Han svara ja, vad hände? (fundersam)

 Jag: Jag tror vattnet gick!  Jag lyfter på täcket och det är sjöblött i sängen.

Han: Ja det gjorde det nog!  

Jag kom inte ens ihåg hur man tog på sig kläder! Vi ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in, men att jag äta frukost och sedan komma! Hur ska man kunna ta det lungt och äta frukost först!?

Jag hade jätte mycket fostervatten och det forsade i omgångar så när vi var frame vid sjukhuset hade jag redan byt om flera gånger sedan vattnet gått, inget hjälpte till att stoppa det, allt var sjöblött!

Förlossningen var ingen nytt ställe för oss eftersom vi varit där flera gånger pga av tidiga sammandragningar, vändning mm! Vi fick gå till ett undersökningsrum och där kollade de sammandragningarn och barnets hjärtljud, Allt såg bra ut! De berättade att de inte gör något så länge allt ser bra ut och att man kan få gå upp till en vecka utan att de sätter igång en (så länge man inte får några infektioner) eftersom det nästan var en månad kvar till beräknad förlossning! Så det var bara att åka hem och så skulle vi komma tillbaka nästa morgon, om jag började känna mig dålig eller inte kände av några rörelser i magen skulle vi höra av oss direkt!

Dagen gick, vi övade andning och packade bb-väskan klart under värkarna! När klockan var 18 hade jag värkar var 5minut och hade inte känt rörelser på flera timmmar så vi ringde in och fick komma in igen! Vi fick åter igen mätta värkar och kolla hjärtljud, allt så även denna gång bra ut! Värkarna avtog typiskt nog lite och det vara bara att åka hem igen! Jag fick med mig några tabletter hem som skulle hjälpa mig att sova och sköterskan sa att det här kan ta en vecka eller så är ni tillbaka på tre timmar!

Vi åkte åter igen hem och tog det lungt i soffan! När klockan var 21.00 bestämde jag mig för att ta en dusch och sedan försöka sova lite! Pascal kom in och kollade till mig och då kom värkarna jätte tätt, så han tyckte vi skulle ringa in!  De sa åter igen åt oss att komma in. Väl inne på förlossningen fick vi gå direkt till ett förlossningsrum, jag blev undersökt och var då öppen 5-6cm (om jag minns allt rätt) Detta var exakt tre timmar sedan sköterskan ha sagt att det kanske tar en vecka, eller så är ni tillbaka på tre timmar!

Vår barnmorska var helt fantastisk, jag tyckte om henne direkt! Jag fick lustgas och sedan lämnade hon oss. Tiden gick och allt gick framåt, värkarna tilltog ännu mera! Jag hade väldigt långa värkar, upp till 8minuter var dem och sedan hade jag en paus på kanske 1 minut, det var otroligt jobbigt att de var så långa men då hade jag för sig lite längre pauser än bara några sekunder! Barnmorskan frågade om jag ville ha någon annan bedövning, vilket jag inte trodde eftersom att jag var rädd att värkarna skulle avta! Jag fick hålla i Pascals finger under värkarna och en gång råkade jag komma åt fingret med ringen på och klämde det, han tyckte uppenbart att det gjorde väldigt ont med tanke på hans reaktion! ;) Men jag måste berömma honom, han var så lugn och samlad och gjorde allt för mig! Satt brevid mig hela tiden och när jag inte fixade att prata gjorde han det åt mig, det är så häftigt att man känner varandra så väl att man vet vad den andra tänker och känner! minuterna och timmar flöt som ihop och man var så inne i värkarna! Jag hade inte så stor koll längre på vad som hände runt omkring mig för det gjorde så sjukt ont! Efter några timmar frågade barnmorskan åter igen om jag ville ha Epidural och vid det tillfället hade jag så ont att jag sa Ja!

Narkosläkaren kom och gav mig epidural men jag kände ingen skillnad! I efterhand har barnmorskan sagt att det kanske var för sent för tryckte neråt hade börjat komma då! Värkarna blev värre och trycket ökade, Gud så ont det gjorde! Pascal fick ringa på klockan för att de skulle komma och kolla för jag kände att jag måste krysta nu, såklart så fanns det en liten kant kvar som inte riktigt ville bli utplånad! Alla säger ju att man känner när det är dags att krysta och jag fattade inte hur man kunde veta det! Men nu förstår jag! Det går liksom inte att missa ;)

Efter ännu en stund gjorde och en ny undersökning och jag var äntligen öppen 10 cm, gud så skönt det var att få lyssna på kroppen som tyckte att jag skulle krysta! Efter 40min var oliver ute, född 05.40!  jag fick stanna till en gång för att hon skulle klippa av navelträngen (vilket jag inte viste då det gjorde), han hade lyckats få den två varv hårt lindad runt halsen och trasslat in en arm i den!( proverna i efterhand visar att han inte fick någon syrebrist av det) När han kommer ut, skriker han inte och är alldeles blå, jag försöker titta och säger oroligt att han låter inte. De försöker lugna mer mig och förklarar situationen ang navelsträngen! Efter ett tag gnyr han till lite och jag slappnar av! Sedan lägger de upp honom på mitt bröst och jag börjar gråta! Mitt älskade underbara barn! Tänk hur sjukt mycket man kan älska någon! Äntligen var han här, gud vad jag har längtat!

De säger ganska snabbt att vi nog kommer hamna på 56:an eftersom han är förtidigt född, men under vägningen konstateras det att vår duktiga kille väger hela 3155gr och är så stor och mår så bra att vi fick hamna på vanliga avdelningen! Vi fick stanna på bb i tre dagar, pga att jag hade tidig vatten avgång, oliver var för tidigt född och för att han fick gulsot! Men sedan sa jag att jag ville åka hem, efter att ha övertalat personalen då oliver gick igenom ”slutbesiktningen” fick vi äntligen åka hem! Det var så underbart att bära ut honom till bilen och få ta med honom hem! Ett helt nytt kapitel i våra liv började <3